Polisen och Soc
Som jag berättat tidigare så har vi låsöppningar åt bostadsbolag och borstadsrättsföreningar, det innebär att vi mot en avgift låser upp lägenheter till innehavaren. Självklart efter behörighetskontroll.
Men vi låser även upp åt ambulans och polis.
Det här som jag nu ska berätta hände för ca 10 år sen, det måste ha varit runt 2004 någonstans.
Detta var när jag jobbade inne i Gävle.
Den här låsöppningen fick jag ganska sent en kväll men ändå inte in mot nattimmarna. Det var polisen som ville ha hjälp med att komma in i trapphuset och eventuellt in i en lägenhet.
När jag kom fram till fastigheten stod det två kvinnor, civilklädda och en man också han civilklädd.
Kvinnorna legitimerade sig med sina polis leg och mannen visar upp ett ID kort som jag aldrig har sett. Tittar närmare på det och ser att det står Gävle Kommun Socialtjänsten.
Förstår direkt då att det här inte kommer att bli trevligt.
Dom berättar att dom ska omhänderta ett barn hos en pappa. Min första tanke blir då FY FAN, måste jag det här?!
Samtidigt är det inte min sak att bedöma i sakfrågan eller att ifråga sätta Soc. beslut eller polisen handräckning.
Polisen förvarnar även mig att det kan komma bli stökigt och att dom eventuellt kunde behöva hjälp med den fysiska biten, om jag ville. Polisen kan aldrig tvinga oss väktare att göra saker. Tänkte efter snabbt att det förmodligen finns skäl (välgrundat beslut) till att omhänderta barnet. Så för barnets skull så sa jag att jag självklart kan hjälpa till.
Vi går in i trapphuset och sen till lägenhetsdörren, poliserna ringer på och pappan öppnar dörren och får syns på oss fyra. Han blir direkt upprörd och börjar gapa och skrika. Poliserna tar med mannen in i köket medans han från Soc. går in i vardagsrummet. Jag står kvar utanför i trapphuset och väntar.
Samtidigt hör jag ett barn där inne som börjar tok skrika och grina, får mer eller mindre panik.
Mannen från Soc. försöker förklara för barnet varför den ska följa med honom, en helt okänd man. Jag förstår barnets panik och rädsla, samtidigt som barnet hör sin pappa stå och tjafsa högljut med polisen.
Här känner jag att jag inte klarar mera, får ögonkontakt med en av poliserna och frågar henne om jag kan lämna, hon nickar. Tack och lov!
Jag hade inte kunnat hålla mig länge till från att brista.
Men som jag skrev tidigare, det var ju för barnets bästa och det var säkert ett vällgrundat beslut från Soc. Men det gör inte saken mera jobbig.
Visst, jag har varit på låsöppningar där människor har valt att avsluta sina liv genom att hänga sig i hallen och i badrummet eller somnat in innanför dörren och legat i tre månader innan någon misstänker att något är fel.
Men det är den här händelsen med barnet som etsats sig fast mest.
Så vi går inte bara och känner på dörrar eller åker runt i en bil hela nätterna. Vissa arbetsuppgifter är riktigt jobbiga.
En annan gång ska jag berätta om en annan upplåsning som innefattar en hund.
